Sanningen om *tröjan // Röyhelöpaidan totuus

Det finns klädesplagg som man älskar, men som man endå inte använder för att a) man inte vet när man skulle använda dem b) man inbillar sig att man inte har något annat i garderoben som skulle gå ihop med plagget och c) varje gång man tar på sig plagget man älskar, känner man sig ombekväm i den. Well, detta är plagget för min del- röyhelöpaita (vad det sedan skulle vara på svenska..) och vet ni jag äger t.o.m. två stycken av dem. En i grått och en i vitt. 

Förra veckan såg jag än en gång tröjorna ligga längst ner i garderoben. Och än en gång suckade jag över att jag inte kommer att ta på mig någon dera av dem och än en gång undrade jag varför jag över huvud taget köpt dem. 

Ja ni ser ju de största ”problemen”. Transparant tyg och en massa ”röyhelöitä” (jag börjar tvivla på att det finns ett svenskt ord för röyhelöitä ;D). På sommaren är det inga problem om bh:n och ens vältränade mage (haha) syns igenom men såhär under kallare väderförhållanden skulle en topp vara idealisk under. Därför kommer mitt nästa uppdrag att investera i ett par bra bomullstoppar, för jag förstår inte vart alla mina bastoppar tagit vägen? För att jag tror definitivt på att bristen av bastoppar i garderoben är orsaken till varför dessa underbara tröjor inte blivit använda. 

Vaatekaapista löytyy aina niitä vaatekappaleita joita ihan oikeasti rakastaa, mutta joita ei kuitenkaan käytä. Tämä röyhelöpaita kuuluu juurikin niihin rakastamiini vaatekappaleihin joka valitettavasti ei ole vielä kertakaan päässyt päälle. Viimen viikolla taas kerran kokeilin paitaa ja tulin siihen tulokseen että paidan läpinäkyvyys on se joka on tuottanut ongelaa. Tai noh, kesäällä tuo ei varsinkaan ole ongelma kun rintaliivit ja vatsalihakset (?) saavat näkyä, mutta kylmimmillä keleillä paita on kuitenkin liian kylmä. Niinpä seuraava metsästysretki tehdäänkin perustoppien maailmaan. Minne meikän perus puuvillatopit ovat kadonneet?