Jag tror inte på fullkomlig balans i livet

Det var något jag hörde någonstans, att livet kan delas in i tre delar: Karriär, familj, välmående. Om två av dessa tre fungerar fint är man helt enkelt lycklig. Problemet med olyckliga människor är att de försöker uppnå lycka inom alla tre kategorier, det är väldigt svårt.

Min karriär går bra, utmärkelser, stipendium, intervjuer… Faktisiskt går den bättre än bra, det går suveränt. Mitt förhållande till mig själv, det vad jag anser att häsla inkluderar, är också bra. Jag är i ro med mig själv, och jag har börjat ta mig tid att göra saker jag själv njuter av. Min familj… Min familj består av min fästman. 

Vi hade planerat att vara gifta redan i fjol i november, men så drog husförsäljningen i hans eget land ut på tiden. Fem månader senare och han är fortfarande fast i ett land långt, långt härifrån. Jag är så jävla trött på huset, jag är så jävla trött på lurendrejarna, jag är så jävla, jävla trött på att vänta. Den här jävla försälningen har nu blivit ett ämne som förorsakar oss båda sån stor mängd med frustration, så vi kan knappt tala om det utan att gräla, ändå är det det enda vi tänker på. 

Så, han kläckte just ur sig på Skype att han inte kommer att hinna till min dimission i nästa vecka. Så lätt var det för honom att bryta ett löfte som fungerat som någon sorts punkt att fixera på, något att hänga hoppet på. Sen kom en enorm klump i halsen när jag insåg att jag kommer att var på nån jävla fest, stå på en jävla scen och få mitt betyg, men att inte ha en enda person i publiken som är där för mig. Festen är på en torsdag, så det är omöjligt för min familj att resa hit på en arbetsdag. Jag började störtgråta vid tanken på alla som blir gratulerade och omfamnade av sina familjer, pojkvänner och sambon när cermonin är över, och jag står där själv och rullar på tummarna. Han såg mig såklart, sa inte ett ord. I fem minuter såg han mig gråta utan att säga ett ord. Utan att säga ett ord avbröt jag sedan samtalet. Han har ännu inte kontaktat mig.

Även om resten av områdena går strålande känner jag mig nu jävligt olycklig. Helt jävligt olycklig. Att förvänta sig fullkomlig balans i livet är naivt, men fan, orka med den här skiten. Det är ju löjligt hur lätt otroliga framgångar överskuggas av sån här skit. Vittu.