Så jag blev kallad till en gruppintervju. Gruppintervjuer gör mig nervösare än vanliga intervjuer. Det första jag brukar noija över är om min finlandssvenska österbottninska bakgrund kommer att lysa som en neonskylt i rummet när jag jämförs med helt finskspråkiga helsingforssare. Vi österbottningar brukar ju ha ett distinkt uttal som tar sig uttryck i en helt massa e-ljud – ”teme tesse nein”. Fast jag är medveten om den här tendensen kan jag lägga märke till ett och annat överflödigt ”e”, något som sedan irriterar mig själv. Nå, jag brukar ändå för det mesta bara prata på utan att utåt visa hur kritisk jag är till det egna uttalet. Då igen lyser säkerligen också en turkulainen som en neonskylt med sitt nästan vulgära uttal. 

Nå, jag är en väldigt öppen och extrovert person som ofta är den som tar första kontakten till främlingar. Jag är medveten om att den här egenskapen också kan anses vara irriterande enligt endel, att jag helt enkelt tar för mycket plats. Nå, jag hade i bussen påväg mot Helsingfors tagit beslutet att jag inte skall ta allt för mycket plats, inte vara lika frispråkig som jag har tendens att vara, speciellt om jag är lite nervös. 

Sju personer satt i aulan när jag kom, de tittade mest bara på varandra utan att ha någon större interaktion. Det första jag gör är att börja tala med alla och vilket resulterar att vi är inne i en livlig diskussion då HR-personen kommer för att visa oss till kontoret. Jag har redan hunnit yttra mig om min österbottniska bakgrund till mina ”medtävlanden” och hunnit göra några självironiska kommentarer om mitt uttal, något som är totalt onödigt för jag får ständigt höra att de inte skulle ha vetat att jag inte är finskspråkig förrän mycket, mycket senare. Men det här skämtandet är helt enklet en defensmekanism.

Till min stora förtjusing är det första jag ser när vi blir hänvisade till rummet var intervjun kommer att ta plats, en whiteboard med texten ”Who are you?” ”Why this career path?”. Yes! Jag är lika bekväm att använda engelska som jag är att använda mitt modersmål. Första intrycket kommer alltså att vara på engelska. När företagetsrepresentanter introducerat sig själv frågar de vem som vil

l börja presentera sig själv på engelska. En han bredvid mig flyger upp i luften innan meningen avslutats. En tjej som studerat i UK är mycket ivrig på att visa hennes engelska kunskaper. Jo, hon är duktig på engelska, men jag noterar en något överlägsen attityd. Jag låter många andra presentera sig själva innan jag tar talturen. Hon som studerat i UK tar fortsättningsvis mycket plats, och jag är glad att jag inte agerar som henne. 

Nå, prestenationen går riktigt bra. Vi blir sedan indelade i grupper och får ett papper, ett case som vi skall erbjuda en lösning på. Informationen vi får är på englska. I min grupp var det helt tydligt en tjej som ville ta en ansvarsroll, tvärr var hon bara väldigt ineffektiv och vi hade väldigt lite tid på oss. Hon fokuserade på fel saker, jag försökte rikta in oss på rätt spår, men det fanns ett ganska starkt motstånd hos den här personen. Hon pratade hela tiden, men ni vet, tomt prat som inte leder någon vart, och hon ville inte riktigt lyssna. Som tur fick jag stöd av den andra gruppmedlemen, och vi började lösa caset. Vår slutliga lösning byggde på en kombination av våra två idéer. Tiden rann ut och i sista sekund före presentationen av vår lösning bestämmer tjejen som pratat så mycket att vi gör presentationen på finska, fast instruktionerna var engelska och fast caset handlade om företag utanför Finland. Hon var nämligen en av dem som hade svagast engelska.

Den andra gruppen börjar sin presentation. De gör den på engelska, och såklart är det tjejn som studerat i UK som dominerar och pratar 90% av tiden, varav de övriga tre deler på de resterande 10%. Den första kommentaren deras förslag fick var ”Har ni överhuvudtaget lyssnat på vad ni skulle göra?”, ”Hur skulle jag som klient kunna acceptera det här förslaget?”. En isande tystnad i rummet. UK-tjejen blir sedan defensiv och gör några försök till förklaringar. Företagsrepresentanterna köper det inte. Nu är det vår tur.

Jag börjar snacka, märker efter någon mening ”AJ FAN, vi skulle ju tala på finska och inte engelska”. Allt dittills hade varit på engelska, föregående presenationen, den obekväma diskussionen som följde och instruktionerna till själva caset. Jag får problem att växla om till finska, börjar tala fingelska, alltså finska där var alla de mest betydelsefulla substantiven i satsen är engelska ord. Nå… Vi blev i alla fall inte helt sågade som den föregående gruppen. Den här övningen avslutas med att vi skall säga vem i gruppen som lyssnat bäst. Valet var enkelt. Jag fick en röst, hon jag valde fick två, och den pratande tjejen blev utan.

Nu följer lite vidare diskussioner om företaget i allmänhet och UK-tjejen gör allt för att få sina prestationer att se bättre ut genom att skryta på sina engelska kunskaper och säga att hon ”såklart är intresserad av den internationella enheten”. Jag sitter tyst bredvid och tänker ”Bitch please, jag talar fem språk flytande, och du talar finska och engelska”. Jag berättade inte för någon där att jag talar fem språk, jag tyckte det verkade så desperat.

Jag gick inte vidare till nästa skede. Orsaken var de satte ”tyngdpunkt på presentationsförmåga”. Det lustiga är att jag är en av de där mutanterna som älskar att hålla presentationer inför en stor skara människor, oberoende av vilket av min fem språk som skall användas (bildbevis, haha). Men, jag visste att min tillfälliga förvirring och min mix av språk var oprofesionellt. Jag frågar mig själv varför jag inte vågat säga, ”Nej men vet ni vad, det är ju inte ens logiskt att göra den här presentationen på finska eftersom allt meterial är på engelska och det är språket som används inom klientensföretag”, i stället var jag tyst. Nå väl, jag är en erfarnhet rikare, och i nästa vecka då jag skall på intervju kan jag vara lite självsäkrare, och jag kan nu koncentrera mig mer när jag vet vad mina svagheter är. Spännande tider vi lever i!