Igår gick jag på bio för att se filmen om Yves Saint Laurent. Det var en fin film på flera nivåer. För det första så var den estetiskt väldigt vacker och visade en näst intill verklig miljö från Yves tid. Personporträtten var även skrämmande autentiska, och Pierre Nineys insats som huvudrollsinnehavare i filmen var *amazing*. 

Dock var det inte det estetiska, samt personporträtteringen som jag tror gjort att filmen blivit kritikerrosad, utan jag tror och hoppas att det beror på att detta är en film som lyfter mode som genre. Vi är vana att se mode visas upp som något ytligt och lägre rankat än ”riktiga” konstgenrer såsom måleri och litteratur, men här lyfts mode verkligen upp som en konstform. Detta blir tydligt i en scen där Yves, dagen efter sin första visning i eget namn, sitter och äter frukost med sin kompanjon Pierre, som läser upp en recension av kollektionen ur dagstidningen. Yves kommenterar recensionen, vilken inte är väldigt positiv, med att säga att han inte bryr sig eftersom mode ändå bara är till för nöjes skull. Pierre kontrar då med att säga ”för att skapa det du skapar Yves måste man vara konstnär.” (Detta var så fint att jag eventuellt fällde en tår i biosalongen.)

SOm konstnär har Yves verkligen speglat och hyllat frigörelsen av kvinnor och sexuella minoriteter. Han skapade smokingen för kvinnor år 1966, som tidigare endast hade varit ett plagg för transpersoner. Andra ikoniska plagg från modehuset är den transparenta blusen, Mondrian-klänningarna och safarijackorna. *fashion 101*

Mitt tips till dig: Se Yves Saint Laurent på en salong nära dig!

(Fråga som återstår att besvaras: Hur kan KArl Lagerfelt fortfarande leva? Börjar mer och mer tro att hen ej är av människosläktet.)