DET HÄNDER

Okej, oj vad tiden går snabbt. Har inte skrivit här sedan i somras men nu ska det bli ändring på det! Har nämligen alltid tänkt för mig själv att ”sen när jag någon gång är gravid, då ska jag blogga”. Så alltså ja, för några månader sedan så visade stickan plus. Det är inte många som läser min blogg, men jag vill skriva för mig själv, som en slags dagbok så jag i framtiden kan gå tillbaka och kolla. Tiden går fort, känns som igår jag var på inskrivning till rådgivningen men det är ju redan två månader sedan. Nu är jag alltså i vecka 15, om 5 veckor så är vi redan halvvägs. Och oj, vad jag väntar 🙂

I början var jag jätteorolig, främst för att få missfall. Var på tidigt ultraljud i v. 9, trodde vi, för att beräkna hur långt gången jag var eftersom min mens är så oregelbunden. Och inget hjärta slog ännu. Blev dock bakåtflyttad med ca 2 veckor och några dagar senare gjorde vi nytt försök med UL, och då slog där ett litet hjärta. Gjorde självklart misstaget att googla och hade några dagar av ren panik där emellan, och tänkte att är det såhär det är att bli mamma, att man oroar sig helatiden. Nu har några veckor till gått och på senaste ultraljudet såg allt bra ut, lilla typen växer och mår bra. För en vecka sedan fick vi hem ett brev om att det inte finns någon ökad risk för kromosomfel, så nu har jag lite börjat slappna av, även om jag vet att vad som helst ännu kan hända. 

Nästa grej jag fasar för är sockerbelastningen. Idag måste jag boka tid till den, eftersom jag måste gå tidigare än vanligt då vi har diabetes i familjen. Har hört att det inte är så hemskt som det låter, så jag hoppas att jag också skall överleva!

Hur har jag mått då? Förjävligt. Även om jag vet att det i slutändan är värt det, så har jag inte riktigt kunnat glädjas åt graviditeten förrän nu. Har mått så illa, så illa från morgon till kväll, spytt och inte haft någon matlust alls men ändå försökt tvinga i mig mat så att bebisen ska få näring. Studierna har fått lida, likaså mitt sociala liv och alla hemsysslor. Mår fortfarande inte bra, men illamåendet kommer och går och det är åtminstone inte lika förfärligt som i början.  

Nu har det också börjat kännas som att det är på riktigt som vi ska få en bebis, har haft lite svårt att föreställa mig det tidigare. Nu när magen börjar synas lite och vi fick en present åt bebis på posten från Michelle, så börjar jag sakta men säkert förstå att vi snart ska bli tre.

Idag är en bättre dag och jag ska försöka städa lite här hemma, byka och packa upp efter jullovet på stugan samt hitta plats åt julklapparna vi fått. Då Mats kommer hem från jobbet hoppas jag att jag fortfarande mår bra så att vi kan gå ut och gå eller åka och simma.

img_0170.jpg

Suhteet Oma elämä Rakkaus Raskaus ja synnytys
Kommentointi suljettu väliaikaisesti.