En halva och återhämtning // Puolikas ja palautuminen

Nu börjar tiden ta slut. Det är nämligen lite under två veckor kvar till Ruisrääkki i Runsala. I år skall jag delta i loppet, med ett eller två ben. Ja, inget skall kunna hindra mig.

Innan jag lovar för mycket tänkte jag börja från början. Jag har aldrig varit en löpare. Skulle påstår att jag är långsam som en sköldpadda, men envis som en myra. Om jag får välja så går jag helst, men ifall man måste välja mellan att springa eller cykla blir det löpning. I låg- och högstadiet var jag alltid bland de sista på korta sträckor, 100 meter var den allra jobbigaste och tyngsta sträckan då benen inte höldes med. De rullade bara inte. Långa sträckor var istället min grej och då placerades jag oftast bland de bästa. Kommer fortfarande ihåg hur stolt jag var över mig själv, hur överraskad jag var varje gång över min egen insats :). Själv har jag endå aldrig tyckt om att springa på grund av att de är ju bara så jätte tråkigt. Vem orkar psykiskt springa mer än en halv timme, utan att tala om maratonlånga sträckor – inte jag åtminstone, eller så har jag intalat mig själv. 

Alkaa käymään aika vähiin. Nimittäin enään on vaja kaksi viikkoa Ruisrääkkiin Ruissalossa. Tänä vuonna olen päättänyt juosta kisoissa, vaikka sitten yhdellä jalalla. Mikään ei voi estää minua osallistumasta.

Mutta ennen kun lupailen liikoja, aloitetaan ihan alusta. En ole koskaan ollut mikään juoksija. Hidas kuin kilpikonna mutta sitkeä kuin muurahainen. Mieluiten kävelen, mutta jos pitää pyöräillä valitsen ennemmin juoksun. Ala- ja yläkolussa sijoituin aina viimeisten joukkoon lyhyillä matkoilla, 100 metriä oli se kaikkeista tuskallisin matka kun kintut eivät vaan pysyneet matkassa mukana. Pidemmät matkat olivat kuitenkin heiniäni, sillä niissä sijotuin useimmiten kärkijoukkoon. En kuitenkaan ole koskaan pitänyt tai nauttinut juoksemisesta, juurikin sen yksitoikkoisuuden takia. Kuka oikeasti jaksaa psyykisesti juosta puoli tuntia tai enemmän, puhumattakaan maratoonipituisista matkoista. En vaan minä! – tai näin ainakin olen uskotellut itselleni.

Varje vår har jag sedan tonåren börjat ivrigt med att springa, ända tills den kritiska självkänslan har dykt upp och övertalat att jag aldrig kommer att bli någon löpare eftersom jag aldrig orkar springa längre än tre kilometer. Innan sommaren hunnit ens börjat har jag slängt löptossorna längst in i skåpet för att invänta följande vår. Samtidigt har jag alltid sagt och utmanat mig själv att springa halvmaraton innan jag fyllt 40 år. I själva verket tycker jag att alla borde springa denna sträcka i alla fall en gång i livet enbart för att utmana sin egen kropp och sig själv. Hade endå aldrig trott att jag påriktigt skulle springa halvan innan jag fyllt 30. 

Första gången anmälde jag till halvmaraton för två år sedan. Bara en vecka innan loppet skadade jag knäet under en löprunda så allvarligt att jag inte kunde delta. Följande år anmälde jag mig åter, men då fick jag inte bytt min arbetstur så kunde inte delta. Nu hoppas jag att tredje gången är gilt – eller det skall det vara för min del. För i år skall inget kunna hindra mig från att delta.

Kuitenkin olen joka ikinen vuosi teini-iästä lähtien aloittanut uudestaan juoksemisen kevään tullessa, kunnes sisäinen huono luotto omiin kykyihin on sanonut että ”ei minusta kuitenkaan ole juoksiaksi”, ”en ikinä jaksa kuitenkaan juosta kolmea kilometriä pidemmälle”. Joten kevään innostuksen jälkeen olen lopettanut juoksemisen tylysti ennen kuin kesä on ehtinyt alkaa. Samalla olen aina sanonut ja haastanut itseni että juoksen vielä puolimaratoonin ennen kuin mittari näyttää 40v. Sillä kyllä joka ikisen ihmisen pitäisi tuon matkan ainakin kerran elämässään juosta, vaikka vain haastakseen oman kehonsa ja itsensä. Tuolloin en todellakaan uskonut että ihan totisesti juoksisin matkan ennen kuin täytän 30.

Ensimmäisen kerran ilmottauduin kyseiselle matkalla kaksi vuotta sitten. Tuolloin kisat jäivät väliin kun viikkoa ajemmin loukaannuin. Seuraavana vuona ilmottauduin jälleen kerran, mutta kun en saanut työvuoroani muutettua jäivät kisat väliin, jälleen kerran. Kolmas kerta toden sanoo, sillä tänä vuonna tuo matka juostaan. 

De sista två månaderna har inte endå gått riktigt så som jag hade planerat. Vänstra skenbens-, vad- och vrist-muskel har varit inflamerade, vilket gjort att jag inte har kunnat springa en enda löprunda helt utan smärtor – och det om något har tärt på självkänslan. ”Kommer jag att alls kunna springa?” Saken gör inte heller lättare att min bästa (spring)kompis kommer att springa sträckan tillsammans med mig. Tävlingsmänniskan inom mig kan inte tillåter att jag skulle förlora mot henne, utan till mål springer vi tillsammans, eller hellre lite innan ;)

Vad är då mitt personliga mål?

Nåh, nog måst man ju klara av hela sträckan under två timmar. Lätt kommer det absolut inte att vara, speciellt då jag inte har kunnat träna så som min gubbe lagt upp träningsprogrammet för mig, men inte skall det heller vara lätt. Eller hur var det som gubben sa någon dag sedan – ”Vinn som av en gammal vana och förlora som du skulle vara i behov av en förändring:” – så de siktar vi på. Dehär två sista veckorna hamna jag att ta det lungt när det kommer till att springa. Träna lätt, vila och återhämta mig.

Så där är det nu. Svart på vitt. Ifall ni inte hör mera om hur loppet gick har jag troligtvis inte nått mitt personliga mål ;) Det återstår att se.

P.s. shit vad dehär blev långt. Grattis bara till alla som orkade läsa ;)

Viimeiset kaksi kuukautta eivät kuitenkaan ole menneet niin kuin olin suunitellut. Vasen penikka, pohje- ja nilkkalihas ovat olleet tulehtuneita ja yhtääkään lenkkiä ei ole tuona aikana tullut juostu ilman pienepiä tai isompia kipuja. Ja se jos mikä on ottanut koville – sekä fyysisesti mutta varsinkin psyykkisesti. Mielessä on käynyt että pystynkö ollenkaan juoksemaan? Helpommaksi ei myöskään te se asia että paras (juoksu)ystäväni juoksee matkan kanssani. Oma kilpailuhenki kun ei salli häviämistä, maaliin tullaan yhdessä, tai mielummin hieman ennen toista ;)

Ja mikä se henkilökohtainen tavoite sitten on? 

Kyllähän sitä pitää pystyä juoksemaan alle kahteen tuntiin. Helppoa se ei tule olemaan, varsinkaan kun ei ole pystynyt harjoittelemaan niin kuin oli suunnitellut, mutta ei sen kuullukkaan olla helppoa. Miten mies nyt sen sanoikin eräänä päivänä ”Voita niin kuin olisit tottunut siihen ja häviä niin kuin kaipaisit muutosta.” – eli siihen tähdätään. Nämä kaksi viikkoa joudun ottamaan rauhallisesti juoksun kannalta. Yrittää saada kaikki kireät paikat jaloista auki, levätä ja palautua.

Siinä se nyt on, mustaa valkoisella. Mikäli ette kuule kuinka juoksu meni en ole saavuttanut oman henkilökohtaisen tavoitteeni ;) Nähtäväksi jää kuinka likan käy.

P.s. tulipas tästä pikä postaus. Onnittelen vaan kaikkia jotka lukivat loppuun asti ;)