Vad tyst det har varit här. Jag har varit så upptagen med att sticka att jag inte har hunnit titta in här. Så är det när inspirationen kommer, då är det svårt att lägga ifrån det 😉 

Så har Galna Dagarna igen kickat igång och jag klarade mig över förväntningarna. Det blev bara en tidning och en barnbok. Plånboken tackar denna gång då den klarade sig med under 12€. Men vad jag egentligen ville berätta var den lilla storyn om duken som luggit på vårt vardagsrumsbord sedan våras. Vet ni dedär små ting som bara hör hemma på ett ställe. Som man har så svårt att släppa taget från och flytta dem till något annat ställe – Vet ni? Nåh jag var idag och plockade lite löv från gården, för att få in lite färg. Löven placerade jag i en mugg på en bricka tillsammans med två ljus. Tyckte att det blev mysigt och fint men endå var det något som störde. Det var något som var för mycket. Något som tog över hela stileben – och så kom jag på det. Duken. Den tog för mycket uppmärksamhet men eftersom den luggit där så länge såg jag inte det först. Puts väck med den och så blev det mycket luftigare och mysigare. 

Japp, ibland blir man blind för saker man har för länge på samma ställe. Ögat vänjer sig och blir blint. Nu känns det som jag skulle vilja röja bort ett och annat här hemma. Mer tomrum och luft i huset tack. 

Olen ollut kiireinen, tai noh kiireinen ja kiireinen – pari kutomisprojektia ovat vienneet illat mennessään ja nytten vasta havahduin että täälläkin voisi piipahtaa. Mutta kun inspiraatio iskee on vaikeata lopettaa 😉 

Piipahdin Hulluilla Päivillä ja pärjäsin yli odotusten. Kotiin keltaisessa muovikassissa pääsi ainoastaan sisustuslehti ja lastenkirja. Alle 12€ pärjättiin tällä kertaa 😉 Mitä oikeasti ajattelin tulla kertomaan oli olohuuoneen pöydän liinasta. Löytyykö teiltäkin tavaroita, esineitä tai/ja kalusteita jotka ovat lojuneet samassa paikassa ties kuinka kauan. Ne ovat jotenkin juurtuneet kiinni siihen ja ovat vaikeita siirtää – tiedättekö? Itse kävin pihalla poimimassa muutaman kirjavan lehden jonka asetin mukiin. Mukin asetin tarjottimen päälle kahden kynttilän seuraksi. Jotenkin tuo osetelma kuitenkin tuntui erittäin tunkkaiselta. Jokin asia siinä häiritsi – ja paljon. Sitten tajusin että liina pöydällä oli liikaa. Se vei liikaa huomiota kaikesta muusta olennaisesta. Liina pois ja – ah, tulipa paljon kevyeempi ilme ja tunne. 

Välillä sitä sokeutuu esineisiin jotka lojuvat samassa paikassa päivästä toiseen, viikosta toiseen tai pahimmiten vuodesta toiseen. Silmä tottuu ja sokeutuu. Tuokin liina on ollut olohuoneen pöydällä keväästä asti – eli olikin aika ottaa liina pois käytöstä, ainakin joksikin aikaa 😉 Nyt tuntuukin siltä että haluaisn raivata enemmän tilaa koko kämppään. Ylimääräiset tavarat pois silmien edestä, kiitos.